Carrascal, Surigao del Sur

Philippines

Purok

Genom byn löper en stor betonggjuten väg som är huvudvägen mellan Surigao City och Tandag, den tjänar också som kustväg vidare till Davao City. I övrigt är byn uppdelad efter vägar där varje väg bildar ett kvarter (Purok) och har ett eget kvartersråd med president, vice, sekreterare, kassör och ledamöter.

 

Byns överhuvud som fungerar som ordförande kallas Barangay Captain, och de övriga ledamöterna kallas Barangay Kagawad. I byrådet (Barangay Council) utses av de 10 ledamöterna en ansvarig för varje purok (Purok Kagawad), i och med detta finns i varje kvarter en representant som innevånarna i respektive kvarter kan vända sig till i frågor som berör byn och deras omgivning. Vid varje kvarters huvudväg finner man en "Spot map, purok..." som beskriver kvarterets utformning, vilka hus som ingår samt ev. stickvägar med hus som också tillhör. På denna skylt finns också angivet vilka som sitter i kvartersrådet och vilka funktioner dessa har.

Kyrkor

UCCP       Assembly of God  Catholic Church     GNCC           PMF

 

Byn har fem fristående kyrkor varav den centrala är den katolska kyrkan som är placerad centralt i byn på den östra sidan av huvudvägen, denna sida är också kustsidan av byn där byn är tätbefolkad och fiskelägena avlöser varandra. Den katolska prästen är präst i Municipal Carrascal och har denna kyrka som en avdelning, varför det finns ett antal "hjälpare" som håller i de flesta gudstjänsterna här i Adlay. Tyvärr är den "riktiga" prästen svår att träffa då han har mycket på sitt ansvar.

 

På den andra sidan huvudvägen i höjd med den katolska kyrkan, ligger en Lutheransk protestantisk kyrka som man betraktar som ett mellanting mellan den katolska och den protestantiska kyrkan, United Church of Christ in the Philippines UCCP som också ligger granne med Adlay Elementary school, alltså Adlays grundskola klass 1 - 6. UCCP är motsvarigheten av den Svenska kyrkan och tillämpar samma liturgi och utformning på högmässan som i Sverige. Även här kallas prästen för just präst och inte pastor.

 

I norra delen av byn strax efter att man kommit in på huvudvägen finner man på den östra sidan Assembly of God som är en presbyteriansk kyrka, man kallar sig själv "a Pentecostal Hamlet". I den södra änden av byn, om man tar in på purok 3 (gata/väg 3) finner man efter ett hundratal meter Good news Christian Church GNCC som är en protestantisk frikyrka och mittemot denna finner man byns "Gym", vilket är en stor byggnad som ägs av byn och kan hyras för fester, bröllop m.m.

 

När man lämnar GNCC och styr stegen mot Barangay Hall, passerar denna och går över nästa korsning kommer man till Adlay Christian Church PMF Philippine Mission Fellowship.

Det är en vacker kyrka i sig men ligger dold inne bland husen i byn. Pastorn i den här kyrkan behärskar i stort sett inte engelska utan tillsammans tre, fyra stycken hjälptes de åt att göra sig förstådda. Detta är en missionskyrka som arbetar med olika projekt och folket här är mycket gästvänliga och trevliga.

I övrigt finns det tre församlingar som jag inte hittat någon kyrkbyggnad eller representant ifrån, men de tre kyrkorna är Jehovas Vittnen som vi också känner till som en världsvid rörelse, Church of stone som ingen jag talat med kan förklara vilka de är eller vad "kyrkan av sten" har för tro, slutligen finns en grupp tillhörande Iglesia Ni Kristo som är en kristen kyrka men de tror att Jesus var profet och inte Guds son, varför namnet är lite förvirrande. Denna kyrka har dock normalt i Filippinerna de största, vackraste kyrkorna och drar mycket folk till sina gudstjänster. I Carrascal finns en mindre kyrka men i Adlay finns som nämnt endast en mindre grupp på okänd plats.

Invånare

Byns invånare är överlag fattiga. De som har pengar styr över vad som är viktigt i byn eftersom de kan sanktionera eller sponsra vissa projekt. Bland de fattiga hittar man de som lever av naturens resurser, fiskare, risodlare, skogsarbetare och vissa anställda. I nästa skikt hittas butiksägare, försäljare av grödor på marknaden, motorcykledrivers, tricycaddrivers (ett slags taxichaufförer på motorcykel). Bland de rikare hittar man de nyckelpersoner som finns i byn, de kan tillhöra byrådet, lärare i skolan, polis (då tillhörande kommunen eller provinsen eftersom den lokala polisen (barangay polis) endast består av frivilliga som endast får en symbolisk ersättning), men det finns även de som har en familjemedlem bosatt utanför byn med säregen ställning och som skickar pengar hem.

 

 Bland dessa finner man Provinspolischefen som är ansvarig för säkerheten i provinsen och har sitt säte i Tandag, (han besökte mig eftersom han var på besök hos sin syster, och då min svärfar är god vän med dem fick de tipset att en vit "utlänning" fanns i byn. Han kom för att höra syftet med mitt besök och för att varna mig för att ensam utan eskort besöka bergen eftersom man vet att efterlysta brottslingar opererar där då de kan fly undan provinspolisens tillståndsområde. För min säkerhet erbjöd han två "bodyguards" vilka hade till uppgift att övervaka men också varna mig om jag rörde mig mot farliga trakter), övriga Filippinska medborgare som av en eller annan anledning lämnat byn men fortfarande äger mark som sköts eller arrenderas av andra och slutligen den grupp jag själv hamnar i, nämligen Filipiner som är gifta med en utländsk medborgare, detta behöver inte betyda att de som lever kvar i byn blir rika, men de blir beaktade då de ofta får gåvor av ovanliga slag som tillhör den västerländska teknologin såsom t.ex. vispar, kapsylöppnare, äggkokare, vattenkokare, TV, radio, karaoke m.m.

Manobo

Manobofolket är lokaliserat i bergen mot Agusan del Norte, bl.a. i byarna Pantukan, Kabangahan, Langkoag m.fl. Manobostammen har i Manilla pekats ut att vara en enda stor stam, men enligt Manobo i området kring Adlay är Manobo splittrade genom århundraden och spridda över hela Mindanao. Till de byar vi besökt är ingen utländsk eller känd rikare person tillåten att resa utan att ha av polisen licensierad eskort (2003). Anledningen till detta är att NPA (New People Army) verkar i dessa trakter och då de har ett dokumenterat samarbete med ortsbefolkningen anser man att risken för kidnappning är överhängande.

 

Manobo är dock uppdelat i olika grupper som till överhängande del är väldigt gästvänliga men som samtidigt kan vara väldigt farliga i det att de har blivit exploaterade och lurade av ett antal vita människor, i huvudsak Amerikaner. Jag var själv på besök i en liten by i bergen utanför Madrid som heter Kabangahan, och en av pastorerna som följde mig dit sa att om jag varit Amerikan hade han vägrat att följa med mig. Anledningen till detta är att ett antal Amerikaner utgett sig för att vara representanter för ett antal kyrkor och organisationer som vill stödja dessa grupper med pengar till mat, hus och underhåll av olika slag. I området finns därför ett stort antal besvikna lokala pastorer utan kyrkor efter att själva ha satsat tid och resurser men sedan för att också upptäcka att stödet försvann när Amerikanen försvann. Ingen uppföljning har gjorts. De har blivit fotograferade och videofilmade, visade på film och sålda som objekt i den vita världen men själva upplevt sig överkörda.

Det är därför farligt att som vit vistas på egen hand bland Manobo eftersom de oftast inte kan Engelska eller ens Tagalog (Riksfilippinska), varför lokala Filippinska pastorer i området Madrid - Adlay bildat ett råd för att stödja och hjälpa missionärer som är intresserade av arbete i området.

 

Manobo anses som inte helt tillförlitliga då de inom sig har en militant falang som heter Lomad nong pakig bisog* i folkmun hos vissa PNP poliser kallas de även Lapat. Folket är ljusare i hyn och beskrivs som ett mellanting mellan Filipiner och vita. De lokala kyrkorna i de Filippinska städerna i närheten försöker att hålla en god attityd och påverka folket till fredligare sysslor än det de har ryckte för, bl.a. delar man ut mat i juletid samt bereder ett kristet budskap i det att man delar med sig av jord- och skogsbrukskunskap i små lokala bykyrkor.

 

* Lomad nong pakig bisog är en beväpnad grupp inom Manobo som utför rån, kidnappningar hämdräder m.m. kriminella handlingar, flera av dessa eller hela gruppen är ansluten till NPA.

Mamanwa (Mamanoa)

Mamanwa är duktiga hantverkare i rotting

Mamanwafolket är bl.a. lokaliserat i bergen mot Agusan del Norte runt byn Pantukan. De lever fritt i djungeln och hade till 2006 ingen egen fast bosättning. Till Pantukan är ingen utländsk eller känd rikare person tillåten att resa utan att ha av polisen licensierad eskort (2003). Anledningen till detta är att NPA (New People Army) verkar i dessa trakter och då de misstänker att de har ett samarbete med ortsbefolkningen anser man att risken för kidnappning är överhängande.

Mamanwafolket är ett naturfolk som tillhört den ursprungsbefolkning (Negriter) som fanns redan då ögruppen bröts loss från den Asiatiska kontinentalsockeln för 15 - 30 000 år sedan.

Mamanwa är experter på att hitta i djungeln och i bergen, och tros därför användas regelbundet som guider i bergen av NPA för att snabbt hitta fram eller undkomma polis och militär.

 

Själva Mamanwafolket anses dock av bybefolkningen som ett fredligt och trevligt folk, de har en mörkare hudfärg och påminner mycket om Afrikaner. Den lokala kyrkan i Adlay, GNCC gm Pastor Ebeneser P. Morales, delar ut mat i juletid samt bereder ett kristet budskap i det att man delar med sig av jord- och skogsbrukskunskap. Man arbetar också för att kunna starta en lokal kyrka i byn Pantokan. Dessa människor brukar komma ner till byn för att få mat i mellanperioden varför man anser det viktigt att de kan lära sig att utnyttja de resurser som finns i symbios med omgivande byar och städer. På vissa håll håller Filippiner en viss distans till befolkningen då de anses vara fattiga och inte fina nog (man gillar i allmänhet inte mörkare eller svarthyade).

 

Mamanwafolket lever ett vad vi betraktar som ett helt ociviliserat liv. Tandborstning och hygien är föga kända begrepp. De luktar otvättade när man träffar dem och tänderna är rostfärgade av den tabaco de tuggar.

I mån av tålamod försöker man att få dem att använda tvål och vatten innan måltid samt visar man dem hur man äter med sked och gaffel. Men det är varor som kostar pengar varför det är en bristvara bland detta folk. De livnär sig på handarbeten som de kommer ner till byarna och säljer varvid de också kan förse sig med proviant för att promenera hem de c:a tio km igen.

 

Vad gör då regeringen för att förbättra livsvillkoren för Mamanwa? Alla barn har t.ex. Enligt barnkonventionen rätt till att bl.a. Lära sig att läsa och skriva samt slippa tungt och krävande arbete.

Faktum är att de livsvillkor som gäller i dessa trakter ger ett naturligt arbete till alla i stammen eftersom man måste hjälpas åt med de arbeten som finns för att överleva. I detta hänseende har barnen en naturlig plats, och eftersom man är beroende av att gå långa sträckor, ibland i flera dagar, ansträngs inte barnen mer än att de naturligt klarar vandringen. Regeringen har, efter berättelser från befolkningen i Adlay, försökt att starta upp skolundervisning för Mamanwa men misslyckats i det att man gått ovarsamt fram. Mamanwa är en naturlig fiende till de ockupationsmakter som funnits i Filippinerna under de senaste sexhundra åren i det att de alltid hållit sig undan och levt ett eget isolerat liv i djungeln. De har vägrat att införliva sig i städerna, detta är  också en av orsakerna till att de ses som en andra klassens medborgare och då ska man beakta att fattiga arbetslösa Filippiner redan står lägre i rang hos den ursprungliga Malaysiska befolkningen.

 

Då regeringen sänt ombud har de inte talat Mamanwas dialekt eller lyckats göra sig förstådda utan blivit misstänkliggjorda varför Mamanwa dragit sig undan i bergen eller tagit till vapen för att slippa sammandrabbningar med vad de såg som en ny ockupationsmakt. Med anledning av ovanstående har flera pastorer lokalt börjat samarbeta för att hitta lösningar för de stammar som lever åtskilda i bergen. Till dessa stammar räknas i Surigao del Sur Mamanwa och Manobo. Manobo har dock ett fungerande samhälle vilket man räknar till det faktum att de är ljusare i hyn samt liknar den Filippinska befolkningen i utseende i övrigt. Dock har man som Mamanwa ett eget språk. De aspekter man iakttagit har som tidigare nämnts varit oförmågan hos Mamanwa att kommunicera med det Filippinska folket i tal och skrift varför också stora missförstånd skett då Mamanwa lever i staden eller byn på samma sätt som i djungeln, d.v.s. Att man har en ohygienisk livsstil som inte tilltalar Filippinare i övrigt.

 

Man har bl.a. diskuterat möjligheten att adoptera ett barn från Mamanwa för att ta ansvar för detta, lära barnet att läsa och skriva samt förstå det Filippinska riksspråket Tagalog. Detta med adoption är ett i Filippinerna vanligt förfarande bl.a. av den anledning att abort är otillåtet. En avigsida i detta fall är att barnets biologiska familj kommer att uppsöka barnet under uppväxttiden, och då familjerna är stora och också inräknar far, mor, mor- och farbröder, syskon, kusiner, mor och farföräldrar m.m. blir problemet att adoptivfamiljen ser sig tvungen att föda alla i denna familj då de kommer på besök och kanske också stannar en längre tid. Detta blir då en ohanterbar belastning för en enda adoptivfamilj varför man ifrån kyrkligt håll försöker samla medel för att kunna starta en separat bibelskola där man istället erbjuder en grupp ifrån stammen att under en begränsad tid få utbildning. Detta i sin tur räknar man ska kunna innebära att de nyutbildade studenterna i sin tur ska kunna vara behjälpliga efter sin examen i sin hemmiljö bl.a. omkring Pantukan och där arbeta vidare med utbildningen de lärt för att förmedla den vidare till sina stamfränder.

På detta sätt hoppas man att dels kunna utveckla folkgruppen till en närmare Filippinsk gemenskap, och dels kunna ge kunskap till den enskilda människan för att nå en förståelse mellan folkslagen i det att blodiga intriger som man tidigare bevittnat ska upphöra. I sitt arbete att finna medel till detta mål undersöker man också möjligheterna att erbjuda marknadsplats till bergsfolken då de kommer till städerna och byarna, så att de ska finna en naturlig näring och i ett senare skede också kunna bli självförsörjande.

 

Lyckas man med detta tror man också att många av de inrikespolitiska problem som finns lokalt ska lösa sig då de grundar sig i stor del på spänningar mellan olika skikt i samhället.

Marga River, Kintubatu

Från Bergen, också benämnda Nubenta, rinner floden Marga. Det är en bred flod som i regnperioden är överfylld med vatten, men som i mellanperioden tidvis nästan försvinner.

 

Lokalbefolkningen använder denna flod för att vattna sina kreatur, det är en vanlig syn att se vattenbufflar (kalabao), och kor (baka) stå bundna i floden på ställen där vattenståndet inte är så högt eller uppe på fälten som omger floden.

 

Om man promenerar från Adlay nordost uppåt floden kommer man till en plats benämnd Kintubatu. Floden består av en stenbädd som är jämn som en sandstrand, samt finns ett naturligt djup så att man kan dyka från naturliga hyllor på det lerberg som omger floden där. Vid lågvatten är inte strömmen så stark här samt bildas det en liten göl med klart vatten varför många kommer hit för att ta sig ett dopp och simma runt och leka lite.

Tambongan

Tambongan är en underjordisk källa som ursprungligen har sitt tillflöde från Marga River. En gång i tiden stod en kvarn här som malde mjöl, och då drog man fram ett tillopp som mynnar ut i en djup brunn. Denna brunn är nu raserad och fungerar som ett sandfilter, kvarnen är borta, kvar står väggarna från pumphuset samt den fördämning som behövdes för att kvarnhjulet skulle fungera.

 

Vattnet är klart och mycket rent, kallt och sött. Hit kom dagligen folk för att tvätta sig och sina kläder. Den gamla rännilen gjuten i betong avsedd för kvarnhjulet tjänade ypperligt för att lägga upp sin tvätt och banka den med klappträ, sen bars tvätten hem på huvudet.

 

Det var underbart att bada i denna källa eftersom vattnet håller efter omgivningen en mycket kall och behaglig temperatur, här låg man gärna länge och njöt, eller dök med barnen som kom tidvis för att ta ett dopp. Enda nackdelen med Tambongan kan nämnas vara den långa väg c:a 1 km som man får gå i stekande solsken över en slätt utan skuggivande träd eller vegetation i övrigt, men regnar det är det desto skönare.

 

Numera har man inhägnat Tambongan och byggt upp en vattencistern på en hög ställning. Till denna är kopplat en pump som drivs med solceller monterade på cisternens tak. Därifrån har man grävt ner vattenledningar till 25 tappställen i byn där medborgarna mot en avgift om 35 piso i månaden kan tappa hur mycket vatten de vill för hushållets bruk.

 

Anläggningen är finansierad genom ett projekt bekostat av Spaniens regering.

Adlay port, Pantalan

Adlays hamn eller Pantalan som den också kallas, kan vid en snabb anblick se tom och onödigt stor ut. En lång pir sträcker sig ut i en svag båge c:a 200m ut för att sedan göra en gir c:a 45grader vänster, för att efter ytterligare c:a 100m göra en gir till höger parallellt med den första sträckan, efter c:a 50 m slutar den c:a 10m bred. Ute vid den sista svängen har en anställd vid ett gruvbolag som vill öppna verksamhet i området, låtit bygga en hydda (cottage) som sedermera blivit vandaliserad, dels av folk som inte vill ha någon gruvdrift i området, dels av folk som behöver bambusätena och vasstaket till ved att elda med.

 Piren tjänar som vågbrytare vid häftiga stormar, men även vid ebb tjänar den ett syfte då det är lättare att stänga in krabbor och andra sjödjur i hamnen för att fiska upp dem där. Adlay är bland annat känt för en speciell sorts fisk som lever bland stenarna och inte ute i de öppna vattnen. Dessa säljs sedan till god förtjänst i Cantilan, men transporteras även till Surigao City och Butuan City för försäljning.

 

De flesta fiskare har sina båtar förtöjda inne vid bambuhusen som står på pålar ut i vattnet. Vid ebb är det långgrunt här och man kan gå på sjöbotten en bra bit in till land. För att de som yrkesfiskar ska kunna ta sig ut tidigt på morgonen, förtöjer de båtarna en bit ut så att de har vatten även vid ebb. På dagen då det är högvatten kan det därför se lite knepigt ut att båtarna ligger förtöjda till synes långt ute till sjöss, men då har de redan bärgat hem en god fångst tidigt på morgonen.

 

Piren som sträcker sig ut i havet kallas lokalt Pantalan, inte att förväxla med pantalon som betyder byxor på Tagalog. Hit söker sig människor dagligen av olika anledningar. Piren är ett populärt utflyktsmål för familjen, om eftermiddagen för att bada, på kvällen har några dukat upp en picnic, några tar en drink tillsammans och sjunger.

Hit kommer kyrkans medlemmar med pastorn på söndagseftermiddagen för att utföra vuxendop. Skälen är många men gemenskapen genuin.

Agriculture/Jordbruk

Man odlar i Adlays område ätbara grödor såsom rotfrukter (Kasaba), ris (palay), ananas (pinja), bananer (10 olika sorter), potatis (kamote), mango (native, ej för export).

I området bearbetar man olika trädslag såsom bl.a. Mahogny (används till möbler och inredningar), Black Kamagong (svart, dyr) och Tiger Kamagong (randig som en tiger, och billigare, båda sorterna används till möbler), Jodjang (används till fönster, takstolar, och möbler), Magkono (används som bärande stolpar i väggar för att hålla upp takstolen), Akacia (Möbler), Nara (används till möbler).

 

Tubo/Tuba

Tubo (tubbo) är namnet på sockerrören som odlas i Filippinerna som inte ska förväxlas med Tuba (túbba) som är en juice som görs av Cocosnöt. Direkt den är gjord är den alkoholfri men får den stå några dagar börjar den att jäsa för att sedan bli ett inhemskt populärt vin. Det smakar dock inte Cocos av detta vin utan mest bara jäst!

Fiskodling, Fishing shed

I Adlay har en ny viktig näring tagit vid, nämligen fiskodling. Fiske har sedan urminnes tider varit nummer ett i Filippinerna. Alla Filippiner tycks kunna förtära fisk i alla former på sätt som vi inte skulle kunna fantisera om. Man äter dem råa, inlagda, kokade, stekta, rökta grillade, soltorkade, och det kallas daing, bagoong, kinilaw m.m.

 

 Sakta ser man nu hur fiskodlingarna växer, det är dyrt att investera i en fiskodling, och det är inte alla som har råd att löpa linan ut. En hyfsad anläggning kan kosta från start till att första produktionen kan bärgas c:a 200 000 piso. En skörd räknas ge mellan 400 000 till 800 000 piso. Dessa går oftast tillbaka i produktionen i form av nyinvesteringar såsom utökningar, underhåll, löner m.m.

Om man sköter odlingen rätt kan man göra en delbärgning efter c:a fyra månader och en total bärgning efter sex månader. De som inte har råd att mata fisken med de pellets som är avsedda för dem, utan istället matar dem med en sorts ris samt annan billigare föda, får vänta upp till åtta, nio månader innan de kan bärga fisken.

 

Fisken matas tre till fyra gånger om dagen med pellets samt som "mellanmål" får de en sorts blandning som består av mosade bananer och kokt ris. Har man råd med detta växer fisken snabbt från c:a en centimeters storlek till en manshand på sex månader. Beroende på fiskens storlek går det fem till åtta fiskar per kilo, och priset avhängigt på vilken sort man odlar säljs sedan för mellan 50 till 100 piso per kilo. På marknaden kostar fisken betydligt mer.

Carrascal Municipal

Municipal med vilket menas kommun och innehavare av "stadsrättigheterna". Adlay tillhör denna kommun som dock i förhållande till sin grannkommun Cantilan är ganska fattig.

Municipal Carrascal är uppdelat i 12 barangay, som betyder både stadsdel och by.

Adlay är beläget c:a 10 - 15 km norr om Carrascal, och vägen dit är grusväg. Det finns planer på vägförbättringar men det lär dröja innan pengar kommer att anslås. Vägbygge är inte det högst prioriterade här, det finns viktigare projekt.

 

Här är alla skattskrivna, och då det är dags att betala skatt söker man sig till kommunhuset och erlägger skatten manuellt. Äger man ingen mark är det dock inget återkommande problem. Om man köper mark registreras den här och i provinshuvudstaden Tandag, men alla avgifter betalas i Carrascal.

Postkontoret för hela kommunen är belägen här, och därför får man resa 15 - 20 min. från Adlay till Carrascal om man vill skicka brev. I området skickas brev oftast med tricycad genom att man ger portot till tricycleföraren så levererar han brevet, oftast är han också mer betrodd än brevbäraren som inte kommer så regelbundet.

Carrascal har en egen marknadsplats men för tillfället har grannstaden Cantilan mer att erbjuda varför de flesta i området åker dit istället, så för en utomstående kan det verka som om det är Cantilan och inte Carrascal som är municipal för Adlay.

 

En gång om året firar man Sant Carmen. Det sker den 14 - 16 Juli och inleds med en stor parad där alla skolor, föreningar och departement finns representerade ifrån kommunens alla byar (barangay), den andra dagen kallas Sinolog och då tävlar olika katolska kyrkor om vem som har den vackraste föreställningen med anknytning till helgonet Carmen. På den tredje dagen har man fiesta vilket innebär att man äter tillsammans. I de flesta större hus och i kyrkor och departement serveras mat till alla som vill ha och så länge det räcker.

Cantilan Municipal

Cantilan ligger c:a 10 km syd om Carrascal och är staden dit folk i första hand reser när man vill göra inköp av frukt, grönsaker, kött och fisk. Här är priserna lite lägre och marknaden öppnar redan vid halvfemtiden på morgonen för att vara helt öppnad med de flesta närvarande vid sju - åttatiden. Cantilan fungerar mer som en huvudort till befolkningen i Adlay än vad Carrascal gör, eftersom om man vill tjäna pengar eller få bra kontakter ska åka hit. Här byggs f.n. ett kommande High School, grade 1 and 2 (alltså motsvarande högstadium klass 7 och 8).

 

I Cantilan bor även en del jordägare till tomter i Adlay, och det är hit man kommer för att genom områdesregistret få fram vilka som är den egentliga ägaren till en tomt eller ett område då en försäljning eller större investering skall företas. I Filipinerna kan nämligen vem som helst bygga ett "lättare" hus d.v.s. i trä på stolpar så att det lätt kan flyttas om den riktiga ägaren återkommer för att ta över tomten eller området. Därför händer det att man säljer sitt hus när man vill flytta för en rimligt låg summa, men man har då inte friköpt tomten utan ägaren kan komma att begära flyttning av huset eller att det rivs efter en viss angiven tid.

Har man därför för avsikt att äga marken man köper måste man vända sig till kontoret i Cantilan för att få fram den verkliga ägarens namn och uppehållsplats, för att sedan få ett skriftligt arrende eller en överlåtelse till stånd.

 

Carmen

Carmen är ett mindre samhälle beläget på kustvägen mellan Surigao City och Tandag, mellan Cantilan Municipal och Madrid.

Hit reser en del risodlare för att lägga ut sitt ris för torkning så att det antar den rena vita färg som vi är vana vid. Gult ris anses smutsigt och inte färdigställt.

Madrid

Madrid är ett mindre samhälle beläget på kustvägen mot Tandag före Carmen. Här finns en del affärer som specialiserat sig på teknologi (vitvaror, TV, radio m.m.) och ett snickeri som bl.a. bygger möbler på beställning.

Madrid har också stora arealer risfält, varför samhället har en viss status i folkmun då ris är den viktigaste basfödan.

 

Pastor Morio R. Cuma som leder Good News Christian Fellowship, gift med en ättling till Manobostammen bor i södra utkanten av samhället.

Polisväsendet PNP

Polisen är uppdelad i fler enheter än i Sverige och har i vissa fall uppgifter som till synes är mer militanta än vad vi är vana vid.

PNP Philippine National Police har ett övergripande ansvar, de övervakar grövre brott, i landet finns en enhet för terroristbekämpning i mindre skala där milis inte är, eller till liten del är inblandad. I Surigao del Norte ligger huvudkvarteret i Surigao City, där man även har en pansarvagn till förfogande. En större enhet har upprättats i Surigao del Sur's residensstad Tandag eftersom de därifrån bättre kan hålla koll på de oroligare delarna av provinserna vilket bl.a. gränsen mot Agusan del Norte utgör uppe i bergen.

 

MMDA är Filipinernas trafikpolis, och övervakar trafiken. Det är vanligt att man har trafikpolis i tungt belastade korsningar dagtid även om de har trafikljus (trafikljus är inte ett fenomen som man kan mycket om i Filipinerna). Körkort betalar man sig oftast till, ett typ A eller B kort för bil och MC kostar c:a 300 - 600 piso, därefter förnyar man det var tredje år med motsvarande summa. Lastbilskort typ C kostar något extra. Kör man prickfritt är man lämplig och får därför behålla körkortet, efter ett större antal år får man ett visst förtroende om man orsakar en olycka, oftast kan man betala sig ur situationen till MMDA. Det är ingen ovanlig syn på landsbygden att trafikpolis tar en avgift c:a 50 piso för att inte hitta på ett bötesstraff, på det sättet finansierar en del poliser privata hobbies. Det märkliga är att lokalbefolkningen inte vågar ange dessa poliser då det kan medföra repressalier då oftast många poliser i ett område är involverade.

 

I de olika kommunerna s.k. Municipal finns en lokal polis som till större del påminner om vår egen, beträffande upprätthållande av lag och ordning. I en by som Adlay finns dock ytterligare en företeelse och det är något som kallas Barangay Police, vilket är en styrka som består av lokala frivilliga personer i byn som är betrodda att upprätthålla ordningen i byn. Dessa har inga polisbefogenheter utan kan jämföras med våra väktare. De patrullerar byn nattetid endast beväpnade med en batong samt en visselpipa i det att de hamnar i kollisionskurs med problem. Dessa poliser åtnjuter omgivningens fulla förtroende och får därför omedelbar hjälp från alla närvarande som vågar. Det lönar sig inte att muta dem, de får en ringa ersättning för sin uppgift, motsvarande c:a en dags arbete per månad, men de erbjuds både det ena och det andra i mat och dryck då de patrullerar, varför det heller inte är helt ovanligt att man kan möta en svårt berusad Barangay Police som trillar omkring för att kolla läget.

 

När jag besökte Adlay 2003 i maj, fick jag personligt besök av en områdesansvarig polischef inom PNP. Hans ärende var att, på uppdrag av Filipinernas president Gloria Magkapagal Arroyo, se till så alla utländska medborgare fick ett personskydd i det att man ville få ner antalet kidnappningar på ögruppen Mindanao. Eftersom han ursprungligen var ifrån byn, var han på besök hos sin familj, där träffade han också min svärfar Simeon, som dessutom är släkt med honom, som talade om att jag fanns i Adlay, varför han omedelbart ville ha ett personligt möte med mig.

Han talade om att jag inte var tillrådd at besöka bergen utan eskort, och om jag skulle stanna i byn en längre tid skulle jag inte röja min position till människor uppe i bergen, eftersom man misstänkte att två efterlysta som fortfarande var på fri fot befann sig där i skydd av NPA och eventuellt Manobo.

 

Han vidtalade att han följande måndag (detta var fredag em.) skulle meddela huvudkontoret i Surigao City om att jag fanns där, att de skulle skicka två beväpnade poliser för beskydd, samt i vilket syfte jag besökte och vistades i byn (släkt, vänner). Han skulle också på hemväg till Tandag meddela polischefen i Carrascal Municipal om min närvaro ifall att han vill ta på sig ansvaret att bevaka min omgivning över den kommande helgen, dock var detta inte en förpliktelse den lokala polisen var tvungen att åtlyda utan en prioriteringsfråga.

Polisen han skulle skicka skulle naturligtvist flyta in i miljön, skulle av den anledningen komma civil med dolda vapen, och endast kontrollera kringområdet och inte röja min vistelse där.

Måndag fm. Infann sig mycket riktigt tre beväpnade poliser, två i uniform och en i civil överdel men polisbyxor, beväpnade dels med revolver (troligen Colt 45) samt automatvapen.

De parkerade en fångtransportbil med tydlig märkning "Department of National Police, Surigao".

Min fru frågade dem om de skulle ha betalt under sin vistelse, mat, dryck, cigaretter m.m. som ryktet ville göra gällande när man fick hjälp av polisen. De sa att deras uppgift inte var av den arten att vi behövde bidra med någonting, utan de skulle bara hålla sig i närheten. Den ene polisen visade sig dessutom vara tremänning med min fru. Jag vidtalade för dem att jag var ovan denna uppmärksamhet, men naturligtvis var tacksam för deras insats, men också att jag blivit lovad civil polis. De sa att eftersom jag skulle ut på eftermiddagen och bada så skulle en av dem komma efter civil i en annan båt, medan de två andra endast skulle tjänstgöra vid genomfartsvägen och inte i min direkta närhet.

Efter att vi kom tillbaka från vår badtur utan att ha sett till någon polis över huvud taget, väntade den polis som var släkt med oss utanför huset civil. De andra två sades ha åkt hem, eller till annan positionering eftersom vi inte avsåg att betala dem.

På kvällen bjöd jag in den kvarvarande polisen, som talade med sina nyfunna släktingar, blev full på Tanduay (Filippinsk rom), och sedan gick hem och la sig.

Därefter uppehöll sig den kvarvarande polisen, civil, vid en hållplats ute vid korsningen av vår väg och huvudvägen resten av veckan. Ibland syntes han till ibland inte.

Eftersom vi behövde hyra bil, omtalade han att han hade två stycken, priset per dag var 3 500 piso, men för oss "släktingar" var det endast 3000 piso. Detta avböjde jag då dagspriset ligger mellan 1 500 - 2 500 piso dit vi skulle.

DENR

Department of Environmental and Natural Resources

Detta är ett statligt departement som har till uppgift att kontrollera uttaget av naturresurser ur t.ex. en skog eller ett grustag.

 

I Adlay har DENR en kontrollstation efter huvudvägen i det att man kontrollerar timmerbilar som levererar timmer till bl.a. Surigao City och framför allt Butuan City. Meningen med detta är att djungeln inte ska utarmas utan kunna återreproducera sig efter hand som man utnyttjar dess resurser.

 

Här infinner sig dock ett typiskt Filippinskt problem. Om man inte kan få ut hur mycket timmer som man vill ur skogen/djungeln, så får man helt enkelt betala ut några timmerlaster då och då.

 Det fungerar så att kontrollstationen är bemannad med en representant från byrådet s.k. Barangay Tanod, och en representant från DENR. Då Barangay Tanod inte är närvarande finns en Barangay Police på plats. Då det kommer en eller flera timmerbilar måste de stanna som vid en tullstation och rapportera in hur stor last de kommer med. Denna information finns på en rapport som föraren lämnar in på stationen. Ligger det inga pengar i rapporten skrivs den in i en liggare som sedan rapporteras vidare uppåt för att sedan ligga till underlag, efter summering, till regeringen. Ligger det dock pengar (100 piso och uppåt) skrivs inte lasten in i liggaren.

 Detta i sig innebär att det köps in Tanduay (Filippinsk rom) som delas av alla på stationen. Frampå kvällen är alla rejält överförfriskade och en glad stämning råder, nu dricker alla, även chaufförerna bjuds på ett glas innan de kör vidare. DENRs tjänsteman är ibland så full att han inte klarar av att fylla ut rapporten, varför det är enklare för honom att be om 100 piso. Detta i sin tur leder till att en stor del av transporterna sker på kvällstid så att man kan få förbi timmer utan loggning!

 Tyvärr är detta en liten by, folk i byn vågar inte opponera sig eftersom man också har nytta av de pengar som kommer in vid sidan av (man ser ju till att sälja Tanduay). Bybefolkningen har inte i grunden heller den kunskap om vad det innebär att utarma djungeln och vad det kan leda till rent ekologiskt, inte ens DENRs tjänsteman som är en lokal personlighet har den kunskapen, trots att han är gift med en lärare på skolan i byn!

 

Som en episod av detta kan jag återge en sann berättelse som en pastor berättade för mig. Hans andra son som var i sjuårsåldern berättade en gång vid middagsbordet att han skulle minsann bli polis när han blev stor. Eftersom detta anses vara ett viktigt beslut, och polis är ett väl ansett yrke men också ett yrke med dåligt ryckte i Filippinerna, frågade pappan sonen:

"vad bra att du vill bli polis, men vet du vad det innebär att arbeta som polis?" Sonen svarade resolut att: "Man stoppar bara en bil, sträcker in handen genom rutan och ber om pengar!"

 Som synes tar barnen lärdom av vad de vuxna lär dem, korruption är tyvärr en väl inlärd reflex hos den enskilda människan i Filippinerna, och det krävs ett stort mått av civilkurage för att råda bot på detta.

Att: Klaveness
Örngränd 3
681 43 Kristinehamn, Sweden

PG 41 82 96-0

Bg 5495-2361
Print if payment is in SEK or EURO

Bank: NORDEA Sweden

IBAN SE31 9500 0099 6042 0418 2960
SWIFT (BIC-Code): NDEASESS